Vilket humör

Har precis kikat in i en annan blogg och vet att jag inte är ensam om att må och känna som jag gör. Humöret dalar som svart och vitt, jag avskyr mig själv just nu.. Orka vara jag..
Vet väl vad som orsakar en del av mina utbrott men jag kan inte göra något åt det, eller jo det kan jag, men på ett sätt jag ännu inte vill. Svårt att förklara utan att säga för mycket..
Försöker fokusera på mitt och mina barn men det är inte lätt.

Efter ett besök i familjerätten kommer jag nu i alla fall få vara med mina barn när jag är ledig då pappan äntligen gått med på att byta helg. Underbart att äntligen få mer familjetid, eller min egna lilla familj i alla fall. Får försöka hitta egentid på annat vis.

Vilken helg

Efter att ha jobbat torsdag och fredag kväll var man lite trött.. Men på lördag morgon var det dags att dra iväg på barnkalas x 2. Vid tio drog vi iväg och strax efter elva var vi framme. Min barndomsväns son hade fyllt ett år och det blev fika och tårta. Han satt och geggade med en alldeles egen liten tårta, sötnöten :)
Ungarna härjade, sockerstinna :)
Vid halv ett drog vi därifrån mot nästa kalas, sambons styvsysters son hade också fyllt ett. Massa folk, fika och tårtor av alla de slag. Ungarna härjade vidare och man började känna sig lite lätt illamående av allt socker. Vid fem var vi hemma, helt slut och med varsin pizza. Det är lördag det :) Att slippa laga mat.
Blev verkligen inget mer gjort den dagen.
på söndagen drog sambon iväg för att göra klart ett jobb och jag packade ut ungarna i bilen och mötte upp en vän med hennes ungar på vikingabyn. Det var verkligen såå mysigt. Vi hjälpte till att göra egna glaspärlor, de demonstrerade olika lekar och danser, vi fikade, Amanda gjorde en ullboll till halsband och sen provade vi baka bröd på vikingavis. Riktigt nice!
Vid tvåtiden drog jag iväg hemåt för att lämna barnen och åka till jobbet. Helt slut. På jobbet var stämningen allt annat än på topp och det blev en konstig kväll. Jag var helt slut så det blev bara till att duscha av sig och gå i säng.
Det är så mörkt på mornarna nu så man blir så trött men man vänjer sig väl.
Snart är det vinter :)

Att vabba

Idag skiner solen minsann... Har en liten sjuk fröken hemma så inte blir det någe åka av idag. Men det är nog lika bra om ja nånsin ska bli frisk. Har somnat på studs runt tio snåret på kvällarna.

Det är lite lustigt hur man tänker ibland. När vi vuxna är sjuka ska det bra mycket till innan vi är hemma från jobbet och om vi nu skulle vara hemma så är vi knappt bättre innan vi är tillbaka på jobbet igen. Förkylningen som satt sig här i huset är hemskt och verkar aldrig vilja försvinna. Kanske just av den anledningen att vi inte vilar som vi borde, syftar på mig och min sambo...
Man får ångest när man är sjuk, man vill inte ta det med jobbet eller skapa problem för någon annan. Man känner att man inte kan vara sjuk för att det inte finns personal osv. Man jobbar tills man nästan stupar..

MEN... När våra barn är sjuka så kan vi lugnt vara hemma med vård av barn. Där är det sällan en diskussion om det är rätt eller fel. Då är det oftast någon annan som tagit beslutet åt en som dagis eller skola. Sen bryr vi oss mer om våra barn än om oss själva. Men vi har det ganska bra tycker jag som ändå kan vårda våra barn när de behöver oss och ändå få betalt. Eller??
Det är ju inte fullt betalt men det är heller ingen karens. När barnen var små och jag hade ett annat arbete så fick man ofta höra från arbetsplatsen att man inte skulle pjoska så mycket utan trycka i ungen lite alvedon och skicka iväg till dagis ändå så får de väl ringa om de blir dåliga... Vad tycker du??

Jag tycker det är bra att vi har möjligheten att vabba i alla fall och det känns lättare att vara hemma när barnen är sjuka än när man är det själv..

Tur man jobbar kväll idag i alla fall för då kan jag åka och jobba när sambon kommer hem :)

Jag gjorde det!!

Igår var alltså dagen D.. uppkörningen..

Kvällen innan var jag skapligt förkyld fortfarande men kände att jag måste dra iväg och öva lite. Det gick hur bra som helst och innan jag skulle gå isäng var jag som i en bubbla av fokus och hade svårt att somna. Kl fem ringde klockan och det var dags att stiga upp. Begav mig iväg halv sex och kom precis på minuten fram i tid. Jag var fortfarande inte speciellt nervös och under uppvärmningen satt allt klockrent så jag kände mig inte så orolig. När uppkörningssnubben väl kom och vi fick våran turordning så började det sakta men säkert knyta sig i magen...
När det väl var min tur var jag som en välkokt spagetti och det gick verkligen superdåligt men jag lyckades samla mig i tid och att sen få höra "välkommen ut i trafik" var de härligaste orden jag hört på mycket länge!

Jag fick en tid för trafikkörningen och tiden fram tills dess gick ändå rätt fort. Men jag fick godkänt och jag visste inte alls riktigt hur jag skulle reagera eller känna.. När jag kom hem var jag fortfarande så mycket uppe i varv att någon mat gick det inte att få i sig och trots att regnet började falla kunde jag inte motstå att ta en tur.. blöt blev jag men det var det värt.

Nu ska jag bege mig ut en sväng igen så ha det gott!!

Uppkörning

Jaaaaa... i veckan är det dags för uppkörning för mc kortet.. Jag som gått och blivit DUNDERFÖRKYLD!
Helt död idag och jag har inte kunnat övningsköra som planerat heller :(
Chansen att det går vägen är ju inte jättestor, speciellt inte med min superförkylning men det är bara bita ihop och försöka..
Nervositeten kommer krypandes... Det får gå som det går och går det inte släpper jag det helt för den här säsongen och tar nya tag i vår.

Snart blir det till att åka iväg och hämta barnen hos sin far. ser fram emot 1½ timme i bilen höhöhö.
Igår var jag faktiskt på jobbet och sen skulle mina vänner gå ut men det blev till att snällt sitta hemma. Ett par vänner kom över en stund men sen somnade jag i soffan och kände mig lagom social. Sambon var såklart snabb fram med kameran och tog en mindre smickrande bild, men efter min fototerror på honom får jag nog skylla mig själv :/

Att känna sig ensam

Jag vet att det är långt ifrån jag som mår psykiskt dåligt idag men vill ändå dela med mig av hur JAG känner..
Min åsikt är att hur det än är så står man alltid ensam i slutändan när man mår som sämst.
Det finns många val i livet, många svåra val. En del val kan man göra själv och en del av dem orkar man inte göra själv, sen finns det de val man inte vill göra själv. Ofta är det väldigt jobbigt att ensam klara alla hinder.
Jag känner att oavsett hur dåligt man mår eller vilka val man måste göra så står man ensam. Ingen kan bestämma eller göra något åt en utan man får klara sig själv. Sen har man några få vänner som valt att vara riktiga vänner och erbjuder sig sitt stöd och sin tid och ni betyder sjuukt mycket för mig, även fast jag kan vara dålig på att visa det... Man kan prata av sig och må  lite bättre en stund. Men när det kommer till själva handlingen, att orka göra så faller det... Hur orkar man, hur får man riktig kraft och hur orkar man finnas där för de som behöver en mest när man knappt orkar stå själv.

Tror ensamhetskänslan är vanligt förekommande och man önskar så innerligt att nån bara kunde ta över och göra vissa saker åt en. Jag vet att när det verkligen gäller så orkar man men det är inte lätt..

Jag har ett sjukt kontrollbehov som ställer till det för mig själv, och det gäller då att jag måste ha koll på allting och är det nåt som ska bli fixat så ska man göra det själv om det ska bli gjort, man måste hela tiden tänka på allt. Har dock blivit bättre på att komma ihåg t.ex frukten grabben ska ha med sig varje dag eller läxorna som ska göras varje vecka, läsa veckobrevet på hemsidan etc... Men att alltid behöva tänka på allting som gäller vardagen och alltid ha koll på allting tar på krafterna. Även sånt som ingår i mitt liv men som egentligen inte är upp till mig att komma ihåg måste jag ha koll på för att strukturen och rutinerna i mitt liv ska fungera. Jag är en riktig planerarnörd minst sagt! Har försökt att leva impulsivt och det fungerade ett tag men med två barn, varav den ena kräver rutiner, planering och struktur så fungerade det naturligtvis inte i längden. Barnen måste få komma först...

Det har resulterat i att saker och ting tar tiiiiid för mig att genomföra, det kan ta mig en månad bara att ringa ett samtal eller boka ett möte. Ibland får jag panik och vill bara skrika " Finns det ingen som kan ta över några måsten ett tag". Men tyvärr har man blivit vuxen så det funkar ju inte så längre ;)
Sen har jag såklart bra dagar och då gör jag alla de där sakerna jag skulle gjort för länge sen.

Jag vill bara landa, trivas med livet och leva det samtidigt. Nu står allt still och jag längtar så innerligt efter min trygga punkt... Punkten där jag kan stanna.... Vet inte om jag nånsin kommer nå mina mål i livet men just nu är det närmsta målet att känna mig mindre ensam, och det når jag när jag är glad och mår bra.. men dit får jag ta mig själv...

Hånad av läkaren

En vecka efter att jag lämnat mina prover och trots att jag ringt och påmint ringde de ändå inte upp. Igår kl tio över tre ringde jag upp dem igen och sa vad jag tyckte sen tog det ca en kvart innan läkaren ringde upp. Alla provsvaren såg bra ut.... Berättade att jag fortfarande utesluter ägg och ALLT som innehåller nåt med ägg. Bra sa han, sen la han till att du får väl prova äta ett ägg sen och se om du blir SKITdålig! sen brast att ut i ett asgarv... Roligt att man roar någon...
Verkar som han missförstått mina problem helt och jag kände inte alls för att bli utskrattad av läkaren.. Nyutexaminerade skithög!!

Tisdag morgon

Ännu en dag gryr med solen i sikte... Eller ja.. det såg så ut när vi gick upp i alla fall :)

Väckte barnen i vanlig ordning efter att jag själv tagit mig igenom en dust morgonångest och kommit upp ur sängen. Emil hade ingen bra dag idag.. Han är så fruktansvärt arg när han mår dåligt och trots att tålamodet tryter som satan, trots att det finns två barn till som behöver uppmärksamhet, så är det bara bita sig i tungan och hålla sig lugn och sansad, se till att vi inte kommer behöva stressad och vara saklig och hålla barnen  på litet avstånd från varandra. Skolan var fel, frukten till skolan var fel, frukosten var fel, strumporna var fel, de andra barnen var fel, medicinen var fel, sängen var fel.... ett två tre fyra fem sex sju åtta nio tio...

Om man bara kunde få släppa ibland, bara lämpa över på någon annan en kvart, få andas och samla sig för att få ork att stötta, få ork att hålla lugnet. Känner mig rätt van och det är faktiskt inte så ofta allt är såhär fel längre. Förr var det varje morgon och sju resor värre så att säga att vi inte gjort framsteg vore att ljuga.
Jag gör så gott jag kan... Ändå känner jag mig som en dålig förälder, som inte räcker till.

Med en vecka kvar till uppkörning kommer nervositeten krypande och jag känner att det kan verkligen gå hur som.. Men går det inte nu så gör det inte. Försöker ta lätt på det. Det är faktiskt inte hela världen om det inte går nu. Det ska ändå bli skönt efter för då kan jag släppa det här ett tag framöver, pressen, stressen och prestationsångesten :)
Sen kommer jag inte åta mig så mycket på ett tag, ska satsa på att bara vara och få en härlig vinter i snön med mina barn!

Nu dessvärre har jag ett klädkaos att ta tag i  :P

Sorg

Det var mycket konstigt imorse då bara ena barnet var hemma... Lilljäntan följde med sin moster hem igårkväll för att sova kvar. Det var inte lätt att släppa taget och släppa iväg henne utan oro men det hade givetvis gått hur bra som helst. då syrran fick ta min bil hem igår fick jag idag ta bussen in för att hämta henne.
Orken tog snabbt slut tyvärr och humöret hängde på. Emil var hos en kompis under dagen så det var bara ett barn att hålla reda på tack och lov :)
Väl hemma var jag helt slut och smärtan påtaglig så det blev en snabb middag och sen grisade vi ner oss i sängen allihop för att kika på en film.. Sköönt att få ta det lugnt igen.

Nu har pojkvännen bänkat sig framför en Harry Potter film så det blir väl sängen för en annan strax då det inte finns så mycket annat att hitt på. Sömnen behöver jag :)

Har insett idag att det är mycket som ligger bakom mina uppjagade känslor..
Har ännu inte accepterat att de två viktigaste människorna i mitt liv (bortsett från mina barn) är borta och de kommer alltid vara borta.. Varje gång nån släkting ringer är första tanken att det kanske hänt dem något... innan man sakta kommer ihåg att de är borta..
Dags att ta en tur till kyrkogården inom en snar framtid..
Dags att ta farväl och inre att jag aldrig kommer få träffa dem igen..
Förut kunde jag sitta lääänge och bara titta på stjärnorna men nu avskyr jag dem då de bara är en trist påminnelse om att himlen tagit tillbaka två änglar..
Om livet hade fyra murar som stöttepelare är en pelare borta och jag har bara mig själv att bära upp allt, mig själv att förlita mig på.

Tacka vet jag underbara vänner som gång på gång hjälper mig upp när jag faller <3

Lugnet i kaoset

Känns lite som att bitarna i miljonersbitarpusslet sakta faller på plats.. just nu.. Imorn kanske det är annorlunda..

Har haft syster på besök hela dagen och det slutade i att hon tog med sin lilla Amanda hem.. Jag tyckte det var svårt att släppa taget och låta henne åka. Det är en timme bort men hon är stor nog att kunna säga själv vad hon vill så jag hoppas det går bra.

När jag vaknade imorse var jag helt utpumpad och funderade på om jag nånsin skulle orka mig ur sängen igen. Hade Amanda hemma så vid halv nio hasade jag mig ur min sköna plats. Idag har jag ätit mer än på mycket länge. Känner kaoset inombords samtidigt som jag finner en del logik i mitt "sjukdomstillstånd". Kroppen värker, huvudet värker,  magen värker konstant och illamåendet är ständigt ett faktum. All min ork är slut och jag vet att jag på nåt sätt måste orka. Känns som det var över tio år sen jag kände mig så svag.. I psyket..

Känner mig inte hemma i mitt hus och vet att jag inom fyra år kommer flytta ännu en gång, för att det ska fungera med barn och skola. Det senaste 14 åren har jag bott på minst 23 olika platser. Emil som är 8 har hunnit med 9 olika hem och Amanda 5.... Är det den tryggheten jag vill erbjuda mina barn?? Livet har varit ett konstant kaos och allt som hänt det senaste 1,5 åren har hänt väldigt hastigt och jag antar att jag inte hunnit landa. Emil har ju sina problem och är deprimerad och Amanda tappar sin självkänsla..

Men får jag bara lite lugn och ro ett tag så känns det som om jag kan nog orka, orka med vardagen och finnas där för mina barn....

En liten förklaring

De som känner mig vet att jag älskar mat och godsaker :)
Men de senaste veckorna har jag inte kunnat äta... Ja la om kosten och började träna i förhoppning om att det skulle bli bättre, jag mådde jättebra ett tag men till slut behövde kroppen mer än bara fil, sallad, ägg och grönsaker.... Just nu är jag helt slut som människa, konstant trött, ofta på riktigt pissigt humör, ont i nästan hela kroppen, alltid hungrig och om jag nu får för mig att äta nåt så vet jag att jag får ont i magen och i värsta fall mår riktigt dåligt i ett par dagar...

Idag åkte jag och skulle lämna massa blodprover på vårdcentralen, jag och barnen var väl där till halv nio, då tänkte jag att jag skulle hinna eftersom jag skulle vara på BUP med Emil klockan tio. Men shiiit vilken tid det tog. Tio i tio kom vi ut från vc, med ett stick i varje arm :/

Väl inne på BUP hade lilljäntan lessnat för länge sen, men hon var riktigt duktig, vi pratade om både det ena och det andra och jag hjälpte Emil fylla i ett formulär men när det var nästan klart brast han ut i gråt... Tänk att livet kan vara så tungt för en åttaåring.. Hur ska jag orka vara stark själv..

Fick veta att Emil också måste åka och lämna ett blodprov... Vilket innebär enorm ångest, både för honom och för mig och jag vet ärligt talat inte hur vi ska kunna genomföra det. När han fick veta det så reagerade han med panikångest..

Önskar så innerligt att någon bara kunde ta över mitt liv ibland..
Detta är bara en mycket kort sammanfattning men en liten förklaring till att jag är lite instabil just nu..