Just nu

Just nu känner jag mig bara lite nere, som att allt med mig är fel, precis allt jag gör är fel och som att jag inte duger som jag är. Mina tankar och mina åsikter är fel och missförstånden är många.
Allt har blivit så fruktansvärt fel och det verkar som det är för sent för att laga.

Jag vet ju att jag visst duger som jag är för många, det finns många som älskar mig, ser upp till mig, beundrar mig etc. Men vi är så konstigt konstruerade att vi kan ha tio personer som säger något bra, men det räcker med att en säger något dåligt för att man ska glömma det som är bra.
Känslan när nån som står en nära inte pratar med en eller ens tittar på en.
Förändringens tid är här i form av år 2013 och jag tänker inte dras ner igen, men jag är människa, jag mår rätt bra, faktiskt, men just den här morgonen är jag lite ledsen. Det är nog bra att vara lite ledsen, det bästa är ju att det går över om en liten stund.

Såå lite kaffe på det här så kan ja njuta en stund i soffan innan mitt lilla hjärta vaknar och gör mig glad igen

Att vara en egen person

Fy fan.. när ska jag bli jag tro...
När ska jag lista ut vad JAG vill göra istället för att hänga upp mig på vad andra säger?? Det är faktiskt mitt liv och jag gör vad jag vill :) Faktiskt.
Jag tror att jag vill resa när jag blir stor. Helst inom några år, och jag vill gärna resa med barnen. Känna att jag och barnen är en familj istället för att de bara ska hänga med mig vid min sida. De är ju också egna personer med riktiga känslor. Det mesta styrs ju såklart av pengar men vem sa att det är omöjligt? Jag är själv uppvuxen förbaskat knapert och kommer inte ihåg att vi gjort nåt särskilt genom åren.

Jag har därimot starka åsikter och jag är inte rädd för att säga som jag tycker, ibland är jag rent av dum och talar innan jag ens hunnit tänka. Men jag har världens bästa vänner i mitt liv som alltid finns där för mig oavsett vad som händer eller hur osams vi blir. En av dem har väl hållt sig lite på sin kant ett tag och en anledning att hon inte talade om sina problem med mig var för att hon tyckte jag hade tillräckligt med mitt ändå. Men jag förklarade att jag mer än gärna lyssnar, för att jag bryr mig sjukt mycket och för att det även kan vara skönt att koppla bort sitt eget  ett tag, så jag behöver knappast tala om känslan när hon ringer mig för att hon är ledsen. Det får mig att känna mig bra, hon kommer ju till mig då för att hon litar på mig och känner sig trygg med mig och känslan av att faktikst finnas där för någon annan, kunna göra nån annan lite glad, är oslagbar! Sen känner man sig ju lite normal också när man får veta att man inte är den enda på jorden med problem.

Hur som helst, jag vill resa, vara ute i naturen, träna, ägna mig åt inredning och gärna kunna få hjälpa familjer som har barn med svårigheter, när man är redo för det.
Lite jävlaranamma på det...

Hur kan man vara så dum!

Blir så jävla arg på mig själv!!
Jag har i många år varit väldigt ordningssam och skötsam men på sista tiden har allt bara fallit. Jag känner inte igen mig själv och både ekonomi och hushåll har hamnat åt sidan... Verkar inte bättre än att jag får betala ett högt pris för detta nu :(
Vad gör jag nu?? Kommer såklart kämpa för min sak men utgången vet jag inte...

Vi har varit mycket sjuka och idag var jag till läkaren med Amanda. Astman kvarstår och hon har dubbelsidig öroninflammation. Trumhinnan har spruckit på ena örat så nu blev det penicillin i fem dagar..
Vill bara att alla ska vara friska nu så man kan komma tillbaka till jobbet!!

Mår rätt bra i övrigt men idag är jag bara uppgiven och kluven....

Räkna aldrig med nån annan än dig själv

Oavsett hur dåligt man mår eller hur sjuk man är så kan man aldrig räkna med att få den hjälp man faktiskt behöver utan bara den hjälp som passar.. Vilket faktiskt är helt rätt men jag kan tycka att det beror lite på situation. Vem som hjälper och vem man hjälper.
Vore en av dem som står mig närmast sjuk och behövde min hjälp skulle jag lägga resten åt sidan, det kan vänta i så fall. Det är kärlek för mig. Att kunna göra sånt som man kanske tycker är lite jobbigt för att underlätta för nån annan.
Finns så mycket att säga men det är inte längre nån ide.
Det är dags för mig att ge all min energi åt mina barn och ta hand om mig själv och oss ett tag nu, så så får det bli..

Inge mer särbehandling, inge mer dela med sig eller förvänta sig en massa saker som för de flesta är självklara. Vet jag vad jag har så vet jag vad jag får och då är det bara upp till mig och man slipper bli besviken. Det kommer bli jättebra för jag är verkligen på väg upp ur mitt svarta hål. Är man ensam så slipper man dessutom nån som fäller krokben för en.

Så stå på dig för DU är bra!!

Mycket kan hända på en dag

Dagen började lite oväntat med en rejäl dikeskörning..
Vet inte riktigt vad som hände... Va påväg till jobbet i vanlig ordning, inge halt eller nåt direkt, men helt plötsligt fick vi sladd och hela bilen låg i diket. Tur det finns bra folk som hjälper till!!
Kom sent till jobbet men det löste sig såklart. Eftermiddagen började sådär med besked om ett dödsfall. Ingen jag kände jättebra men det är klart att tankarna hopar sig ändå.. Men efter det var det dags för möte som var riktigt bra och givande :)

Kom hem och öppnade posten.... Provsvaren hade kommit och de var inte bra så nu blir det fortsatt utredning :(
Men skam den som ger sig! Barnen har varit fromma i några dagar tack och lov. Jag har ändrat min stil mot dem och de är som förbytta! Vi har bara myst i två kvällar nu och det har varit riktigt nice! känner mig för en gång skull som en bra mamma, det var inte igår kan jag säga..

Nu glor man på en film med sällskap av ett glas rött så man kan sova sen.

ha en underbar helg för det tänker jag ha, den är fullspäckad men man är väl långledig ;)

Back on track

Vid nyår bestämde jag mig för en sak, verkligen bestämde mig. Precis som med allt annat får man ju återfall och bakslag ibland och jag är såklart inget undantag.

Igår skulle vara första dagen tillbaka på jobbet efter att ha varit med sonen 1,5 månad. Då blev han såklart sjuk och jag får snällt stanna hemma.
Jag har målat taket i Amandas rum och bestämt tapeter både till hennes rum och till sovrummet. Nu måste jag bara röja ur hennes rum från täckpappen och lassa in hennes saker igen. Jag och barnen har bakat lite idag också. Emil är bra hängig mellan varven så han har inte orkat så mycket.

Ikväll ska jag åka på min efterlängtade zumba! Första gången på länge jag faktiskt ser fram emot nånting överhuvudtaget!
Annars är det mycket en dag i taget som gäller just nu men jag måste sysselsätta mig annars sysselsätter min hjärna sig på de mest konstiga sätt.

Men nu kör vi!

En katts kärlek

Vi skaffade en fin bondkatt för ett tag sen som skulle bli Emils katt.
Hon ligger inne hos honom varenda kväll när han ska sova och myser. Igår kom jag och barnen hem kl nio och Lova, som katten heter, smet ut. Hon tycker om att vara ute men bara kortare stunder. När jag sen skulle gå och lägga mig var jag ut flera gånger och ropade på katten som inte kom, till slut fick jag ge mig och låta henne vara ute över natten för första gången. I morse när sambon åkte till jobbet kom hon in. Hon hoppade upp i min säng sen helt plötsligt tvärvände hon, hoppade upp i sonens säng och jamade ett par gånger, han var ju inte där så då kom hon tillbaka till mig.

Det är helt underbart att se att deras band blivit så starka!

Nattsömn

Så himla slut...

Jäntan kommer upp och ska ligga i sängen mitt i natten, grabben pratar i sömnen, drömmer mardrömmar, vaknar mitt i natten och är vrålhungrig och skitnödig..
Hur gamla ska de behöva bli innan man kan få sova på nätterna?
Idag är jag helt slut... Förkylningen är ett faktum och den låsta ryggen gör sig konstant påmind.
Försöker komma i säng i tid men när sömnen hela tiden blir störd så är det svårt, till råga på allt har man en förkyld sambo som envisas med att sitta uppe halva natten, man vaknar då även när han väl kommer och lägger sig samt att han då tenderar att försova sig så man får se till att han kommer upp på morgonen. I morse struntade jag i det vilket så istället resulterar i att hans chef ringer till mig när han inte dyker upp!
Gaah...
Ibland vill jag inte vara vuxen... Inte när det känns som man är den enda som är det. Man ska hela tiden tänka på andra, sätta sig själv i andra eller sista hand, hur våra det då att få komma först för någon annan nån gång... Inte vet jag men förmodligen skulle det inte vara så tokigt.
Idag blir det till att försöka plocka rätt på allt här hemma. Kläder som ligger överallt, disken som tydligen förökar sig, barnens leksaker, dammet som ligger i drivor och inte alls underlättar min redan förkylda näsa och luftrör..

Men det är fredag i alla fall :)
Ska försöka hitta lite ork idag trots den ihållande smärtan och alla måsten.
Har mycket tid med mina fina barn och de är hela min värld och hela mitt liv!