Hela mitt liv har jag levt i en värld som måste vara perfekt för att vara något värd. Det har såklart givit mig ett liv i missnöje och med en otrolig prestationsångest. Man har levt i en konstant irritation och man har aldrig varit tillräckligt bra, inte enligt en själv i alla fall.
När jag fyllde 30 stannade jag upp lite i mitt liv och kände ännu en gång som så många andra att man inte är något värd, att man inte kan något och inte kommit nånstans i livet. Framför mig hade jag ett vägskäl där jag fick välja, välja att fortsätta leva under mina destruktiva förhållanden till mig själv eller faktiskt vara ok med att allt inte alltid måste vara perfekt. Alla som känner mig vet att jag är en ganska stressad själ och anledningen är rätt uppenbar.
Dags att gå en okänd stig och faktiskt tillåta sig själv att vara lycklig. Mitt liv är inte perfekt och även om det nu skulle vara det så skulle jag med största sannolikhet inte vara nöjd då heller för jag skulle nog vara förbannat uttråkad eftersom jag faktiskt gillar utmaningar. Dock har jag alltid varit lite rädd för dem eftersom jag redan bestämt nånstans inom mig att jag inte kommer lyckas så varför ens försöka..
En förändring som kanske låter enkel men verkligen inte är det. Varje gång nånting inträffar som normalt skulle stressa mig, kan vara en så liten sak som att gardinjäveln hänger fel, måste jag nu stanna upp istället för att springa dit och rätta till den, säga till mig själv att det gör faktiskt ingenting och fråga mig själv vad jag skulle vilja göra istället. Vad JAG vill göra! Om jag skulle välja att rätta till gardinen i det läget så skulle jag förmodligen se att stolen hade en fläck som jag frenetiskt måste gnida bort och tar jag den stolen har jag ju fem till. Så kan det rulla på en hel dag för mig och det går väl an om jag bestämt mig för att idag ska jag storstäda. Men nu måste jag tvinga mig själv att antingen låta bli eller vara hård på mig själv och innan bestämma vad jag ska göra efter.
Låter som värsta tvångsbeteendet.. haha..
Jag har faktiskt kommit långt i mitt liv och nej jag kanske inte är någon allvetare men vad gör det när google finns ;)
Skämt åsido. Det här om något är en enorm utmaning för mig själv och ibland önskar jag att stödet utifrån var större men det är inte lätt att stötta någon när man inte själv förstår, så som jag försöker leva nu är oftast en självklarhet för många andra.
Har precis varit ur balans några dagar och varit arg och irriterad. Fick typ försätta mig själv i en mental paus och låta bli att tänka och framförallt låta bli att prata. Jag har en tendens att spåra ur, precis som med gardinen hamnar jag på sidospår. Oftast har jag hunnit tänka minst tio olika saker innan personen jag pratar med knappt hunnit höra vad jag sa i första meningen. Kaos alltså.. Svackorna utlöses ofta av att jag t.ex varit sjuk, att barnen varit sjuka eller att bristen på närhet blivit för stor.
Jag vet inte varför jag är sån och egentligen spelar det ingen roll. Det förflutna har varit och nu är nu.
Tror inte någonsin jag mått såhär bra, mer än några dagar. Men det går verkligen framåt. Är det såhär det är när man är lycklig kanske. Målet är såklart att det ska flyta på utan att jag måste räkna till tio varenda gång och utan att man måste fundera.
Känner mig tacksam över livet, tacksam över mina barn, mina vänner, min familj och framförallt är jag glad att jag fortfarande har en sambo ;)
När jag har varit i mitt arga "anti"-tillstånd har ju han slagit ifrån och stängt mig ute vilket gjort mig ännu mer stressad. Vi hamnade i en sjukt ond cirkel där vi båda var rätt hemska mot varann och att vi hållt ut har jag lite svårt att förstå men om inte han varit minst lika envis som jag, om inte han varit lugn när jag varit uppe i varv (han hade valt helt andra ord) så hade jag med största sannolikhet inte kommit till mitt vägskäl nu utan kanske fortsatt må dåligt i några år till.
Så idag ska jag njuta av livet!
Puss å kram
