Attityd och Facebook

Ibland blir jag så trött...
Varför är man så in i helvete snabb på att döma andra. Varför är det inte okej att tycka och tänka olika. Det som är grymt viktigt för mig kanske inte betyder ett skit för dig och jag ser inget fel i det, men man måste respektera varandras känslor och åsikter. Är det nåt man inte förstår så kan man väl fråga om man nu vill förstå och om man inte vill eller kan förstå så lämna det så men visa respekt.

Facebook är egentligen ett jävla fenomen! Får höra ibland att ojoj du är så negativ, du skriver alltid så negativa saker på facebook. Ibland har jag gått tillbaka för att kolla om det verkligen är så och nej oftast är det inte så, oftast har jag kanske skrivit en jäkla massa bra saker och en dålig. Eller bra saker i två veckor och sen kanske livet är lite tyngre i två dagar. Men vem är det då som är negativ egentligen? Den som skriver eller den som läser?? Varför väljer vi att lägga mer energi på det dåliga som skrivs än på det som är bra?Varför kommenterar vi oftast det som är dåligt?
Visst har jag svackor för jag är mänsklig (surprice igen liksom) men det betyder inte att hela mitt liv är skit och vissa saker man skriver kan av läsaren uppfattas som negativ fast man själv kanske skrivit det med glimten i ögat men uteslutit fjorton tusen smileys.
Dem som faktiskt känner mig vet att jag är ingen negativ typ som sitter och tycker synd om mig själv.
Samma med sms egentligen..

Känner mer och mer motstånd till facebook, ändå kan jag inte låta bli det. Finns en del nyttigheter och läsvärt också. Men ni som dömer, om ni nu bryr er tillräckligt för att kommentera så skriv nåt uppmuntrande istället för kränkande och om ni nu stör er så förbaskat mycket på att vissa alltid är så negativa och det är så jobbigt osv, varför tar ni inte bara bort dem från er vänlista? För uppenbarligen är ni inte så bra vänner..

Jag tror inte på ett problemfritt liv, för utan problemen vi stöter på skulle vi inte vara dem vi är idag, då skulle vi aldrig uppskatta det som är bra.

För att vara lite olik mig så säger jag:
Ni som sitter där och ser ner på alla andra, som tycker att ni är så fantastiska och bättre än alla andra, ni som har svar på allt och bara allt med er är så jävla rätt och dåliga dagar finns inte osv osv. Vad har ni gjort med ert liv?
Man behöver inte va en iskall skit för att komma långt i livet, jag anser att det är tvärtom, förmodligen har ni inte gjort samma långa, tunga resa som vissa av dem som faktiskt inte lyckats resa sig än.
So back the fuck off!

Jag kan också va en skit ibland, jag kan också snäsa av folk som inte förtjänar det ibland, kan ha ett jävla morgonhumör och en grym pms.

Dagens ord är RESPEKT

Puss å kram följt av fjortontusen smileys, de som vill se dem ser dem ;-)

När kroppen inte vill..

Har mått fysiskt bra väldigt länge bortsett från en och annan förkylning.
Känslan när man sen hamnar i ett skov... Känner mig arg för att kroppen inte vill som jag. Orken är slut, smärtan blir så intensiv och man får hjärtklappning av att stå mellan varven..
Att ha ont tär så otroligt mycket på en. Tycker väl själv att jag håller humöret uppe men kommer det nån som prövar mitt tålamod så är det dömt att misslyckas so don´t do it ;)
Känner mig gammal som gatan.
Så nu blir det att återgå till flytande föda några dagar och ställa äggklockan på 30 minuter så jag får i mig så mkt vatten som möjligt.
Känslan av att vara hungrig och att veta om jag äter så blir ja typ sängliggandes ett par timmar. Ångest...
Sist gick jag ner 13 kg... Har lyckats gå upp 5 av dem och behöver inte gå upp mer anser jag men min kropp har inte råd att bli så sjuk igen.

Valde att vara hemma från jobbet resten av veckan, inte råd med det heller egentligen men det löser sig. Måste ha fokus på MIG nu.

Det suger verkligen att vara sjuk! Inser att jag kommer få leva med det här, förmodligen för resten av mitt liv. Men det blir bättre. Jag tänker inte ha dåligt samvete den här gången för att jag inte orkar. Man får ju bara ett liv och en kropp.

Känner mig allmänt luddig i huvudet men tänker försöka ha en bra dag idag trots allt.
Jag har som sagt otroligt fantastiska människor i mitt liv så ALL KÄRLEK TILL ER!!

En sån dag

En sån dag... En sån dag man rörs till tårar utan att vara ledsen. En inre frid och tacksamhet där man känner så innerligt att man är påväg åt rätt håll, att det är min tur att leva.
Flera helt fantastiska och underbara människor har kommit in i mitt liv på senare tid och hon som va så arg och bitter är borta, hon som pekade finger år alla som hade en åsikt.

det är så lätt för andra att döma, många har dömt mig och tyckt att man varit deppig och bitchig och om man återblickar över livet så är det inte så konstigt. Men jag vägrar fastna i det där, vägrar låta mig fortsätta dras med i det svarta hålet.
Jag har bara ett liv och det är här och nu. Det som har varit har varit och jag kan inte på något vis ändra det. Livet är inte längre en kamp, det är inte en kamp mot världen eller en kamp mot överlevnad.

Kroppen vill inte riktigt som jag just nu och eftersom jag är mänsklig har jag också dåliga dagar. Känslan när man inser att allting faller på plats, att livet är fantastisk, att jag själv kan välja vad jag vill göra med det.
Känslan när man bara är sitt bästa jag och får en positiv reaktion från någon annan, kanske bara i form av ett litet leende, det räcker liksom. Alla kan vi göra skillnad.

Känner mig så galet levande just nu och de utmaningar jag antagit mig kommer inte alltid vara lätta men jag har valt det själv.
Det är mitt liv och jag bestämmer över det.
Jag tänker leva! På ett sätt som gör mig lycklig.
Vad tänker du göra med ditt?