En sån dag

En sån dag... En sån dag man rörs till tårar utan att vara ledsen. En inre frid och tacksamhet där man känner så innerligt att man är påväg åt rätt håll, att det är min tur att leva.
Flera helt fantastiska och underbara människor har kommit in i mitt liv på senare tid och hon som va så arg och bitter är borta, hon som pekade finger år alla som hade en åsikt.

det är så lätt för andra att döma, många har dömt mig och tyckt att man varit deppig och bitchig och om man återblickar över livet så är det inte så konstigt. Men jag vägrar fastna i det där, vägrar låta mig fortsätta dras med i det svarta hålet.
Jag har bara ett liv och det är här och nu. Det som har varit har varit och jag kan inte på något vis ändra det. Livet är inte längre en kamp, det är inte en kamp mot världen eller en kamp mot överlevnad.

Kroppen vill inte riktigt som jag just nu och eftersom jag är mänsklig har jag också dåliga dagar. Känslan när man inser att allting faller på plats, att livet är fantastisk, att jag själv kan välja vad jag vill göra med det.
Känslan när man bara är sitt bästa jag och får en positiv reaktion från någon annan, kanske bara i form av ett litet leende, det räcker liksom. Alla kan vi göra skillnad.

Känner mig så galet levande just nu och de utmaningar jag antagit mig kommer inte alltid vara lätta men jag har valt det själv.
Det är mitt liv och jag bestämmer över det.
Jag tänker leva! På ett sätt som gör mig lycklig.
Vad tänker du göra med ditt?